Alyssia väntade på sin man Frank, som var läkare, och när han kom tillbaka fortsatte de framåt. Han berättade att den gamla kvinnan var helt utmattad och hade svimmat av. Hon fick en stärkande dryck av honom, så att hon kvicknade till igen. Annars var det inte många gamla som hade orkat följa med - de hade stannat kvar och fått märket på handen. De brydde sig inte längre. Men de kunde - längre fram om de ville - hälsa på sin släkt och sina vänner i ekobyn, och då förse dem med varor som de hade hamstrat och lagt undan i lådor - väl gömda för de offentliga spionerna. Det var saker som de chipplösa inte fick köpa. Det var många som gjorde på det sättet - och det gick bra en tid - tills Vilddjurets lakejer började ana oråd. Då stövlade de in i hemmen och gjorde husrannsakan - likt Gestapo i gamla tider.
Denna gamla kvinnan hatade parlamentet och ville på inga villkor vara märkt som ett djur - kontrollerad och placerad i en fålla. Hon hade försett sin rullator med medar och fyra hjul och en handbroms. För henne var den ett idealiskt fortskaffningsmedel.
Karavanen slog läger för natten invid en sjö. Det var vår och rätt så varmt i luften. Några slog upp sina tält medan andra gjorde upp eldar. Man plockade fram sina campingpinaler - de passade bra här. Torkade soppor och andra konserver fick duga den här dagen, alla var uttröttade efter en lång dags färd. Några somnade vid elden, andra hade fullt upp med barnen som var gnälliga och trötta. När det till sist blev lugnt och stilla i lägret tog någon fram sin gitarr och alla instämde i sången - en frihetssång. Känslan av frihet överväldigade dem och alla kände de som om de tillhörde en enda stor familj.
Tälten var uppsatta och barnen sov där inne. De vuxna kunde äntligen slappna av en stund - snart väntade morgondagen med alla andra bekymmer - men just nu njöt de av stunden.
Här i lägret hade alla samhällsgrupper samlats, och de behövdes i ekobyn. Det stod många övergivna hus på landsbygden, som de skulle kunna hyra och reparera eller överta. Alla i karavanen hade sin uppgift att fylla när de kommit fram. Frank hade räknat dem och kunde konstatera att karavanen bestod av omkring 1000 personer - förutom barnen.
Alyssia och hennes man, Frank, satt tillsammans med de andra vid elden. Hon var lärare, och hon förstod att hon hade en stor uppgift framför sig. Det var många barn i följet som var i en ålder som skulle undervisas. Frank som var läkare hade också en enorm uppgift och ett stort ansvar. Än så länge var han den ende läkaren i följet, men det skulle säkert anslutas fler efter hand. Alyssia som skulle föda om några månader behövde all hans hjälp och stöd i första hand. Men det fanns fler kvinnor i lägret som skulle få barn längre fram, hade han observerat. Därför hoppades han att någon mer läkare skulle ansluta sig snart.
Han behövde inte vänta så länge. Då hade de kommit en bra bit på väg upp genom mellersta Sverige och började närma sig landsbygden där stora gårdar låg längs vägen. En kvinna med husvagn närmade sig karavanen. Hon frågade om hon fick ansluta sig till följet på vägen. Några såg misstänksamt på den stora fina vagnen. Någon ledare för karavanen hade ännu inte utsetts, varför det blev Frank som fick ta hand om henne och noggrant utforska om hon hade märket på handen. Märket var ju osynligt, men med en scanner kunde det synas.
Celine som var en vacker kvinna, läkare/gynekolog, visade sin legitimation, som hon hade gömt undan i behån. Frank såg att hon var OK och föll pladask för hennes charm.
Hon berättade att hon hals över huvud hade fått lämna allt. Hennes läkarepraktik hade ”de” tagit i beslag, eftersom hon, efter många uppmaningar, inte ville anta chippet på handen. Hon hade emellertid lyckats smuggla undan många användbara instrument som skulle komma till användning på en läkarmottagning i ekobyn, och de låg väl gömda i husvagnen.
Några i följet knorrade och såg med avundsamma blickar på husvagnsekipaget. Avund var en dödssynd, det visste de, och den borde inte få förekomma i detta läger. Men alla hade fått lämna sina tillhörigheter och endast tagit med det nödvändigaste, utom en liten lyckoamulett, som de hade gömt i packningen eller i någon ficka. Alla i denna karavan hade lika värde - alla skulle vara jämställda i den kommande ekobyn. Frank lyckades lugna ner dem och förklarade att denna vagn skulle kunna bli en liten läkarstation - och detta accepterades till slut.
Sist i karavanen hade en man med cykel anslutit sig. Alla var trötta - ingen brydde sig egentligen om vem han var. En ensam mamma med ett litet barn hade hela sin packning på en cykel. Mannen närmade sig henne. Hej, säger han, jag heter Janus. Och jag heter Nora säger hon, så du ville inte heller anta chippet, säger hon. Nej, säger han, och hon tittar på hans händer men kan inte se något ovanligt.
Janus är emellertid en fullslipad orm - en spion som makthavarna sänt ut. Han lyckades manipulera de flesta han kom i kontakt med. Janus spelade på de ömmaste strängarna - han var hjälpsam och artig. Dessutom verkade han vara teknisk begåvad och fick därför hjälpa till över allt. Men ännu hade han inte fått tillträde till de två dataingenjörernas tekniska laboratorium, som de hade byggt in i ett litet skåp. Detta skåp drogs av två hästar som var fastspända i en sulky. De två ingenjörerna, Måns och Lina, som var gifta med varandra - hade iordningställt ett litet laboratorium i miniatyr med avancerad teknik som skulle komma till användning i ekobyn. Den var helt nödvändig eftersom ingen i denna by skulle få tillgång till el eller annan utrustning. En forskare i elekromagnetism - Fenix - var också med i karavanen. Han skulle bygga en liten transformator när de kom fram till denna plats, där elektrisk energi kunde tas ner från atmosfären. Då blev byn självförsörjande med energi. Men innan allt detta blev färdigt fick man leva primitivt.
Den största faran var utanför lägret. Människorna där kunde inte röra sig fritt som förut - de var strängt bevakade med dolda kameror utplacerade över allt, och de var strängt förbjudna att ta kontakt med karavanen. Genom chippet de märkta hade på handen kunde myndigheter följa deras väg. De hade även hört talas om en man som försökte sälja matvaror till karavanen, som blev satt i fängelse och sedermera dog i ”hjärtinfarkt”, genom att myndigheter hade påverka chippet i den riktningen.
Under vandringens gång lade man märke till att det var ovanligt mycket poliser i farten. De svävade sakta över karavanen och fotograferade den. Men vad kunde denna myndighet göra dem nu - de hade ju redan tagit allt ifrån dem, deras identitetshandlingar och deras sociala rättigheter. Men många hade ändå lyckats smuggla undan det mest värdefulla, som de sedan gömt undan i packningarna. Att sätta alla dessa människor i fängelse för olydnad var heller ingen bra lösning. Det skulle skapa opposition bland de chippmärkta, vilka många av dessa redan insett sina misstag. Men att ”störa” karavanen på detta sätt var en god början, ansåg de ansvariga myndigheterna.
Janus hade slagit följe med Nora och hon berättade för de andra hur uppmärksam och hjälpsam han var. Snart nog insåg hon att hon var kär i den mannen. Men Janus taktik var endast en manöver för att infiltrera sig in i lägret. Han hade andra planer - men visst var Nora söt och rar. När han såg hennes intresse för honom utnyttjade han detta, och då de slog läger för natten delade han Noras tält.
Vid frukosten utanför tältet nästa dag säger Janus plötsligt: ”Jag tänker resa in till staden och skaffa lite mat åt oss”. Så omtänksamt av dig, sa Nora.
Janus tog sin cykel och cyklade en bit på vägen, sedan ställde han cykeln vid en busshållplats och tog bussen in till staden. Staden var Göteborg. Det var endast bussarna och större lastbilar som trafikerade vägarna på markplanet. Övriga fordon svävade i luften en bit ovanför marken. Inne i stan sammanträffade han med de myndigheter som hade sänt honom till lägret. Han hade många värdefulla upplysningar om karavanen, vilket de noterade tacksamt. Och som lön för detta fick han med sig frukt, grönsaker och godis till barnen. Han stannade i staden över natten, och redan nästa dag var han i lägret igen. Nora välkomnade honom ömt. Janus delade ut godis bland barnen som skrek av förtjusning. Han blev en omtyckt medlem i lägret - särskilt av barnen. Ingen ifrågasatte hur han kunde fått med sig så mycket matvaror - utom Frank, som fick onda aningar.
Frank diskuterade detta med Alyssia, Måns och Lina, och de kom fram till att hålla ett vakande öga över Janus.
Stolt som en tupp vandrade Janus bland de andra i lägret. Till slut började de tröttna på hans snokande - och så gott som alla - utom Nora - började ana ”ugglor i mossen”.
Frank hade en tid haft uppsikt över Janus och kunde nu konstatera att han var en avfälling. Därför gick han resolut fram till Janus och sa: "Visa ditt märke på handen". –Vilket märke, säger Janus överrumplad. –Du vet mycket väl vad jag talar om, varpå Frank tar tog i Janus hand och förde en scanner över handen - en provisorisk sådan som Fenix hade tagit fram. DEN VISADE MÄRKET. –Din djävul, ropade Frank. Packa dig genast härifrån. Du är inte välkommen i detta läger.
"Skrattar bäst som skrattar sist", ropade Janus tillbaka och försvann. Först tog han avsked av Nora, som blev helt hysterisk och ville följa med in till stan, och så blev det. Stackars Nora - hon fick sedan ett rent helvete. Både hon och barnet togs om hand en tid och blev chippade. Janus såg hon sedan aldrig till. Hon frågades ut av myndigheter, som ville veta allt om karavanen. Men Nora fick till slut en kollaps och orkade inte med någonting, varefter hon låstes in på ett mentalsjukhus.
Efter en tid fick någon i lägret höra talas om att Nora var död. Hennes hjärta hade kollapsat, sades det. Och då visste alla - hon hade ju fått chippet på handen!
Media var inte sena att utnyttja denna händelse, och av den desinformation som följde var sanningen något som media hade förträngt.
En förstämning rådde i karavanen efter denna sorgliga tilldragelse. Janus hade tillfogat dem mycket stor skada, vilket alla insåg en dag. Tio polisbilar körde upp bredvid dem. De steg ut och ropade i sina högtalare; Stanna upp - ni ska visiteras!
Alla som hade något av värde med sig försökte gömma det så gott det gick. Polisen hade emellertid inte tid att visitera alla, därför gjorde de endast stickprov.
Celine visste att till henne skulle de komma först och rota igenom hela husvagnen. Därför bad hon några med packning på cykeln att skyndsamt gömma hennes värdefulla instrument där. Celine hade en stark tro på tankekraften och den skulle hon använda nu.
Mycket riktigt - de kom först till henne och vände upp och ned på allt inne i husvagnen. Hon hade läst om Gestapo under andra världskriget - nu bevittnade hon själv deras framfart. Men de hittade ingenting - hon hade ju gömt det någon annanstans. Underligt att hon fick behålla körkortet - det frågade de inte ens efter - det gällde kanske inte längre, tänkte hon.
Packningen på cykeln, som hade hennes instrument, gick förbi deras ”argusögon”. Hennes tankekraft hade fungerat och hon jublade inom sig själv.
Efter denna händelse blev alla mer eller mindre misstänksamma mot allt utanför deras sfär. Nu var karavanen inne på den andra veckan och lägerlivet hade blivit en del av deras vardag. Frank hade fått vetskap om ett stort trevåningshus som stod tomt i närheten. Nu skulle han kontakta ägaren till huset. Karavanen var nu framme vid avtagsvägen som gick till huset. Det låg inbäddat i en björkdunge och hade en gång varit rödmålat men nu stod det där som ett grått minnesmärke från forna dar. Det borde inte kosta så mycket antog han. Medan Frank begav sig iväg till ägaren av huset, slog karavanen läger på en äng vid vägen, skymd av stora träd och buskar. Nedanför ängen låg en liten sjö, där de kunde bada och tvätta av sig - även kläderna behövde tvättas. Nu var karavanen borta från den stora vägen och alla kunde andas ut och slappna av. Resan hade varit påfrestande för många i lägret. Medan de inväntade Frank hade de mycket att bestyra - i ett par dagar skulle de stanna här och vila upp sig.
