´*•.¸¸.•*´`*•.¸¸.•*´¯`*•.¸¸.•*´`*•.¸¸.•*´Inne i stan verkade allting lugnt, men bara på ytan. Poliser stod i varje gathörn - andra körde sina polisbilar och ropade i högtalarna. Det var högsommar och mycket varmt, därför var det inte så mycket folk ute i rörelse. Mest var det ungdomar som samlades i gäng. Många av dessa förstod inte vad som höll på att ske med deras samhälle, och de som verkligen förstod vad som var i görningen gick genom gatorna i stora demonstrationer. Några av dessa ungdomar var chiplösa och några med chip som hade ångrat sig. Det dröjde inte länge förrän polisen kom och ropade ut i högtalarna att de skulle skingra sig - om inte - skulle de fängslas. Sådan hade tidsandan blivit - en världsregering som styrde med diktatoriska dekret. Så en varm sommarkväll stod de mot varandra - de chiplösa och de chipmärkta. I dessa grupper var olika raser blandade. Nu fanns inga rasmotsättningar längre - nu var det chippets vara eller inte vara som var skälet. De hade samlats på en undanskymd plats, långt bort från polisens argusögon. De började med att kasta sten på varandra. En blev träffad och blev liggande blödande på marken. Det var en av de chipmärkta som hade målat en stor röd blaffa i pannan. Då tog någon av de chiplösa fram en laserpistol och riktade den in i gruppen. Denna laserstråle var inte dödande - den endast bedövade motståndaren. Nästan hela gruppen låg medvetslös på marken - medan de som inte blev träffade flydde - det gjorde till sist även de chiplösa. När polisen kom till platsen låg de fortfarande bedövade, varpå det kunde konstateras att de inte var döda. När de så småningom vaknade till liv igen var även polisen försvunnen, och de kunde oskadda och lite skakade bege sig hem. Sådana kravaller förekom allt oftare varför polisen inte brydde sig längre.
I en affär hade det kommit in chiplösa människor som försökte byta till sig varor. De visste att det var förbjudet men ibland lyckades det ändå. Det blev allt svårare för affärsidkarna att avyttra sina varor varför de ofta såg mellan fingrarna. Loppmarknader ordnades över allt i stan och där handlade de chiplösa som galningar - oftast genom att de bytte varor. Hemliga polisen hade bråda dagar - de övervakade all försäljning, men kunde ju inte vara över allt. Angiveri kunde vara lönsamt ibland. Då fick angivaren extra favörer. Hela det sociala systemet var korrumperat och rättsväsendet var värst av alla. De människor som levde under denna tyranni hade så småningom börjat förstå, men då var det för sent. De flesta hade ångrat chippet på handen, men visste sedan inte hur man kunde ta bort det eller hur man skulle komma ut ur hela systemet. De kände det som om de hade blivit fångade i ett nät.Hemliga polisen hade fått i uppdrag att infiltrera sig in i ekobyn. De började se denna ekoby som ett hot mot deras samhällssystem. Men det var inte så lätt därför att inom denna by var man otroligt misstänksam. Då var det någon som sa att man kunde ju ta bort chippet på handen under den tiden. Men att ta bort detta var olagligt, inte ens inom polisen kunde detta göras utan vidare.
Eddie var bara i 20-års åldern när han involverades inom hemliga polisen. Nu var han 30 år och kände sig inte riktigt hemma inom den kåren. Han hade fått vara med om saker som kolliderade med hans känsla av etik och han hade aldrig riktigt kunnat vänja sig vid det han sysslade med. Att kontrollera andra människor, särskilt kvinnor berörde honom negativt. Inom hemliga polisen sågs de chiplösa som ett hot, särskilt som ekobyarna poppade upp lite varstans. Dessa byar var dessutom svåra att kontrollera därför att de inte hade tillgång till den normala servicen som fanns bland de chipmärkta. I vanliga fall användes telefonavlyssning, smygfilmning och buggning så gott som över allt och särskilt i de hem som misstänktes för olydnad. De flesta hem var därför buggade och det gick till på det sättet att när ingen var hemma gick polisen in och placerade ut sändare som var små som ett knappnålshuvud. Därför var de nästan omöjliga att upptäcka. Det kom alltid på Eddies lott att utföra dessa uppdrag. Vanligtvis placerades sändarna under möbler, i lampskärmar, bakom tavlor och många andra tänkbara ställen.
Det han mest avskydde var när han och någon kollega skulle utföra husrannsakan, att gräva igenom alla gömslen och kanske hittade något som var olagligt. Då låtsades han att han inte hade sett, oftast var det oundvikligt att inte anmäla, eftersom hans kollega var med överallt. Som den gången de hade varit hemma hos en gammal kvinna och han fick se att hon hade hamstrat massor av prylar som hon ju inte själv hade användning för. Då blundade Eddie - kollegan var inne i ett annat rum. När de sedan gick därifrån såg han den gamla kvinnans tacksamma blick, och i den stunden kände Eddie en glädje bubbla upp inom sig.
Instinktivt kände Eddie att det han sysslade med inte var rätt. Men han ville ändå vara lojal mot sina kollegor. De ansåg honom ytterst pålitlig och därför var det han som fick i uppdrag att infiltreras i ekobyn. Chippet som han hade på handen togs bort med laser, så att inte det minsta lilla ärr kunde skönjas. Det var med en glad förväntan och lite omväxling i tillvaron han gjorde sig redo för det nya uppdraget.
Med falska ID- handlingar och klädd i trasiga kläder begav sig Eddie - den hemlige polisen - iväg på cykel. Den tog han med på tåget till närmaste station vid ekobyn. Från järnvägsstationen cyklade han sedan den biten till centret.När han kom fram togs han emot av Julio - vakten. Denne kontaktade genast Frank, som en stund senare kom fram och hälsade på Eddie. Först scannades båda händerna och även pannan och armarna, och då det visade sig att det inte fanns något märke, välkomnades han in i byn. Frank frågade honom om hans yrke för att veta var han skulle placeras. Eddie berättade att han kunde lite av varje. Först blev han placerad i potatislandet - och det var inte vilket litet potatisland som helst, där han fick hålla koll på odlingen. Till en början kändes det lite ovant - att inte spana in människor - utan använda sin energi ute på fältet. Så när kvällen kom var han så trött och stupade i säng. Efter en vecka hade han vant sig något och han började känna att egentligen var detta LIVET. Han började tänka igenom sitt liv, hur han hade satt många människor i fängelse, och han började känna äckel över sin forna tillvaro. Detta förvirrade honom en aning, och när uppsyningsmannen kom och fick se hur fint han hade skött sin del av arbetet, blev denne så nöjd över resultatet. ”Ett fantastiskt fint jobb du har gjort, Eddie”, sa han då. Eddie kände sig rörd och en aning stolt - en underlig känsla av välbefinnande började inta hans kropp.
I den stunden bestämde han sig - ”jag går aldrig tillbaka till mitt förra jobb igen”, sa han för sig själv. Han hade blivit väl mottagen i denna stora familj och hade börjat känna gemenskapen med de andra som litade på honom. Dem skulle han aldrig förråda - och så fick det bli. Men de förklädda reptilerna utanför lägret hade andra planer. Deras långa tentakler släppte sällan sitt offer - och en kollaboratör var bra att ha. En avhoppare kunde straffas med döden - inte på vanligt sätt, utan lite mer sofistikerat. Eddie kände till allt detta, men han tog risken hellre än att leva ett ovärdigt liv utanför ekobyn. Dessutom hade han förälskat sig i Tessa, som arbetade i jordgubbslandet och bland de andra frukterna och örterna. Hon var blond med långa flätor och blå ögon, hon var vacker, men det var hennes oskuldsfullhet som hade fångat honom. Själv såg han manlig ut med blå ögon och cendrefärgat hår. Han aktade sig noga för att inte yppa något om sitt forna liv - då skulle han med säkerhet ha blivit avvisad därifrån. Han förstod också att Tessa hyste samma känslor för honom, och han blev varm om hjärtat då han tänkte på henne.
En sommarkväll gick Tessa ut på en promenad. Luften var ljum och hon kände för att ta ett dopp i den lilla sjön i närheten. Där fanns inte en människa just då, så att hon tog av sig kläderna och vadade ut i det klara vattnet - och hon njöt av stunden medan månen sände strålar av glitter i vattnet. Hon vågade inte simma för långt ut eftersom hon var ensam. När hon sedan närmade sig stranden fick hon se någon röra sig där - och hon blev förskräckt eftersom hon var naken. Det var Eddie som stod där och log mot henne. Med ens var rädslan försvunnen och när han tog hennes hand och förde henne upp på stranden överväldigades hon av kärlek till denne man, och hon smög sig in i hans famn. Deras långa längtan blev till en passionerad stund på stranden.De förstod att de var ämnade för varandra och vandrade sedan hand i hand hem igen. Än så länge bodde de i var sitt tält men snart skulle hela ekobyn få veta om deras förälskelse - senare skulle de flytta ihop i ett litet hus som Eddie skulle bygga. Tessa gick omkring och smågnolade bland sina örter. Hon älskade Eddie - det visste hon nu - han var hennes drömman. Ingen av dem hade ännu talat om sitt förflutna och ännu hade ingen i ekobyn en aning om deras förälskelse.
Det blev höst och skörden skulle in under tak. Alla hade vid den tiden fullt upp. När sedan allt kommit in - alla rotsaker och grönsaker på särskilda platser - ordnades en liten höstfest. Nu kunde de äntligen fira någonting. Ett långbord dukades utanför huset med höstens skörd av frukt och grönsaker. Någon hade lyckats skaffa några flaskor vin av ägaren, eftersom deras eget hembrygda vin inte var färdigt ännu. Man hade också lånat en gammal grammofon sedan 1900-talet och lika gamla LP- skivor - de var verkligen antika vid det här laget, men de gick ju att dansa efter. Nu kunde man släppa loss efter allt slit - det hördes på deras skratt att just nu var alla en lycklig familj. Tessa och Eddie hade flyttat in i en liten nyuppförd stuga, som de hade gjort iordning tillsammans. Eddie hade snickrat ihop möbler och Tessa hade sytt gardiner och allt det andra som behövdes i ett hem.
En dag fick ekobyn besök av två män i svarta kläder som frågade efter Eddie. Han höll till ute på fältet som skulle göras i ordning för sådden nästa år. När han såg männen i svart komma, förstod han, och han tänkte inte frivilligt följa med dem, om det var det de var ute efter. De hälsade först artigt och bad honom sedan om ett samtal, varpå de satte sig ned på en bänk i närheten. De började med att fråga rakt på sak varför han inte hade hört av sig till deras kontor i stan. Han skulle ju rapportera från denna ekoby, och de menade att om han inte kom tillbaka och avlade rapport, så kunde de verkligen göra livet till ett helvete för både honom och hela ekobyn. Sedan lämnade de honom. Eddie satt kvar med huvudet i händerna då Tessa kom förbi. ”Eddie, vad har hänt”, utropade hon. Han tog hennes hand. ”Tessa, jag har något fruktansvärt att berätta. Du vet att jag älskar dig och hela den här byn, men mitt mörka förflutna har kommit ifatt mig. Tessa satte sig darrande ned bredvid Eddie och så berättade han hela historien. ”Eddie, jag älskar dig sådan som du är idag - det är det enda som betyder något” sa Tessa och kramade honom. ”Å, Tessa, kom ihåg en sak i fortsättningen, om jag inte skulle finnas här, var alltid misstänksam även mot en chiplös som kommer på besök.”
Redan nästa dag beslutade sig Eddie för att resa till stan. ”Jag ska försöka ordna upp det här”, sa han lugnande till Tessa. Inom sig visste han att han aldrig skulle komma tillbaka. Alltför väl kände han till deras metoder. Men han ville inte riskera att något ont skulle hända i ekobyn.
Ännu så länge var det ingen mer i denna by som visste om det som hänt Eddie.
När han lämnade lägret sa han att han skulle in till stan i ett ärende. Men Eddie fick aldrig en chans att resa tillbaka.
